Kapitel 3: Den onda världen

Nu hade vi blivit fotograferade till boken.
Var vi verkligen de största i historien?
Plötsligt knackade det på dörren, det var brevbäraren.
Han kom med en hel låda brysselkål.
Då kom Jay plötsligt och stormade in från köket.
"Åh, Adina, det här är våran middag", sa Jay.
Ånej, tänkte jag. Jag som hatar brysselkål.
Jag kokade upp ett par nudlar istället. Nu hade vi ätit, men plötsligt så blev alla illamående och kräksjuka. Vad var det som var fel? Jag var inte illamående.
Men så såg jag en lapp längst ner i lådan.
Där stod det ett brev från Chase!
"Mohahahahahaha, dina systrar och alla dina kära har nu blivit matförgiftade, du kommer aldrig att kunna hitta mig!"
Åh, nu var jag så arg, jag ville bara göra något mot Chase, en hämnd!
Jag slog sönder alla skåp och fönster, men då såg jag en glimt.
Jag gick ut och försökte följa efter den, men den åkte snabbare och snabbare.
Jag närmade mig glimtet, och då såg jag ovanför kullen att Chase satt där och planerade olika planer.
"Chef, brysselkålen har tagit slut så vi kan inte matförgifta alla", hörde jag någon säga.
Nu satt dom där och planerade om matförgiftningen.
Det här är ju hemskt, tänkte jag.
Jag flög genast hem igen och alla var sjuka som vanligt.
Hur ska jag göra för att dom ska bli friska igen?, tänkte jag.
Plötsligt då fick jag ett omen, vattnet jag precis skulle ta ut ur kylen började att lysa.
Jag följde omet, då började mitt glas och en pepparkrydda att lysa.
Jag provade att mixra och att hälla pepparkryddan och vattnet tillsammans.
Då förstod jag, jag skulle ju ge det till Jay och dom andra.
Dom drack den, och de blev genast mycket bättre.
Dom blev lika aktiva som förut, och ett träd utanför började att svaja.
"Tack för att du räddade dina nära och kära", började trädet att säga.
Jag hade gjort något bra, igen, jag kände att jag verkligen var den största inom historien.
Så länge inte Chase lyckas göra något igen...